h1

En kärleksförklaring till Stockholm Pride

01 mars 2010

Det var nu drygt sju år sedan som Stockholm Pride flirtade med mig för första gången. Visst, vi hade setts ute för första gången några somrar tidigare och hade hängt ganska mycket den sommaren, men det var på en utbildning för blivande skolinformatörer som vår kärlekshistoria inleddes. Om ett par veckor får den ett slut.

Anna Fock övertalade mig att gå med i programgruppen för Pride House, där Jun Wizelius var verksamhetsansvarig. I gruppen träffade jag bland andra Sofia Sjöö. Jag var fortfarande väldigt ny inom queer- och genussvängen, men åren med Pride House gav mig verkligen bekräftelse på att det fanns en hel rörelse som stämde överens med mina perspektiv på sexualitet och feminism, mångfald och lika rättigheter. Sommaren där träffade jag Anna Söderström, som var engagerad i informationsgruppen – en helt egen kärlekshistoria. Andra året med Pride House var jag själv verksamhetschef för Pride House – tillsammans med ovan nämnda Sofia – och lärde mig det mesta av det jag idag vet om projektledning. Dels för att mycket av det vi gjorde funkade och dels för att en del vi gjorde inte funkade. Jag fick revidera mina åsikter om sponsorskap, kommersialism, mål- och målgruppstänkande och samarbeten. Det var en kick att få se ett större projekt visualiseras, efter månader av planering.

Mina år inom Pride har kännetecknats av en vilja att lära sig mer och testa nya områden. Det var därför jag tackade ja till att vara verksamhetschef 2006, 23 år gammal och med bara ett år bakom mig i organisationen. Och det var också därför jag, efter min valårspaus (då jag samordnade en del av MPs prideaktiviteter) tackade ja till att komma tillbaka till föreningen för att vara pressansvarig för festivalen 2007, på distans från Malmö. Att vara pressansvarig/presschef för Stockholm Pride kan vara ett av landets svettigaste ideella uppdrag. I alla fall som jag eller någon i min närhet har haft. Det var ett år då jag lärde mig mycket av det jag idag praktiserar när det gäller kommunikation, mediehantering och – ännu mer – stress- och krishantering. Jag lyckades också återrekrytera ovan nämnda Anna S, som sedan blev min efterträdare som presschef.

2008, när jag flyttade tillbaka till Stockholm, kandiderade jag till Stockholm Prides styrelse, som har ansvaret för festivalens mer långsiktiga utveckling. Det kändes som ett naturligt steg. Jag blev invald i styrelsen och hade första året ansvaret för bland annat invigningstalarna (och framför allt den indiska prinsen Manvendra Singh Gohil) och satt i arbetsgruppen som filade på nästa års festival (2010). Jag lärde även känna Claes Nyberg, som var vice ordförande. Därför kandiderade jag om till ett andra år i styrelsen 2009, då jag blev vald till sekreterare för föreningen och dess presidie. Ovan nämnda Claes blev ordförande och ovan nämnda Anna F blev vice ordförande. Cirkeln var sluten.

Det var häftigt att se hur de planer jag varit med och skrivit, inspirerad av sex år i föreningen, blev verklighet. Vi invigde festivalen i Kungsträdgården inför rekordpubliken 16 000 personer, öppet och gratis för alla. Pride House tog över Stadsteatern/Kulturhuset, något vi bara skämtade om på min tid vore en lämplig lokal för Stockholms största seminariecenter inom hbt/q/feminism. Det nya verksamhetsområden Pride Garden öppnade för första gången. Pride Park glittrade och har nu vuxit ur gruset i Tanto och flyttar i år till nya fräscha gräsplanen utanför Sjöhistoriska, vid vattnet. Pride på stan har hittat sin nisch och kompletterar Stockholms kultututbud med queer- och hbt-perspektiv. Paraden fortsätter att vara den starkaste upplevelsen för alla nyutkomna ungdomar och deras familjer – och alla oss andra – bara ännu proffsigare och smidigare. Kickarna

Stockholm Pride är fantastiskt och att festivalen och föreningen går runt på ideella krafter är fantastiskt. De människor – som Anna, Sofia, Jun, Anna och Claes, och alla de andra jag fått lära känna har berikat mitt liv. De kompetenser som jag fått chansen att utveckla inom festivalens sakfrågor, projektledning, pressarbete och organisation är ovärderliga i mitt fortsatta liv.

Men det här sista året har också varit det första som festivalen har tagit mer energi än jag fått.

Tidigare år har alla sömnlösa nätter, allt svett, alla tårar, kraschade relationer och stress vägts upp av vad man fått tillbaka av energi, kärlek, värme, vänskap och tillfredsställelse när allt till sist går som det ska. Ångest har också lagts till på listan över festivalrelaterade känslor.

I år gick det inte som det ska.

Dels finns det mycket jag hade velat hinna med under året, i mitt sekreteraruppdrag och andra ansvarsområden som jag inte hunnit eller mäktat med. Men framför allt har ekonomin brustit, vilket QX och Politikerbloggen rapporterar om idag.

Styrelsen började, strax innan festivalen (alltså några månader efter årsmötet), att reagera på att kassören inte gav oss fler och bättre skriftliga underlag – och ställa frågor. Men vi litade på dennes muntliga rapporter om att allt såg bra ut. Intäkterna var stabila, även om de låg (förväntat) lite lägre än tidigare år. Vi höll budgeten. Vi tog till och med ekonomiska beslut om att utöka budgeten vid något tillfälle, för att speeda på biljettförsäljningen. Vi visste att vi eventuellt skulle behöva nagga lite i kanten på det egna kapitalet, men vi tog den risken.

Efter festivalen blev det tydligare och tydligare att mycket information inte kommit fram till styrelsen. Det såg mycket värre ut än vi trodde. När styrelsen låg på och krävde mer information slutade det med att kassören entledigade sig och vi valde en ny kassör på ett extra årsmöte i slutet av förra året.

Vi har, med den information som sedan kommit fram, valt att strama upp budgetarna för verksamheterna och kraftigt bantat ned en av verksamheterna, lagt en proposition till årsmötet om anställning för att säkra ekonomiska rutiner och lagt kraft på biljettförsäljning för likviditet i föreningen.

Revisorerna föreslår för årsmötet att vi i styrelsen inte ska få ansvarsfrihet. Jag är förstås beredd att ta det ansvaret om årsmötet bedömer att det är rätt sak att göra. Jag har dock svårt att se något ytterligare beslut i rätt riktning som jag hade kunnat medverka till när situationen är som den är.

Det är alltid tråkigt när en relation avslutas på ett dåligt sätt. Jag har sedan länge bestämt mig för att det här var det sista året (på ett bra tag) för mig i föreningen. Jag blir pappa i år. Det är valår. Men nu känns det lite som att min relation med Stockholm Pride slutar med att jag blir dumpad.

Valberedningens förslag på ny styrelse ser väldigt, väldigt bra ut. Det är många strålande människor i förslaget och jag önskar dem all lycka till att fortsätta reda ut den ekonomiska situationen och förvalta det påbörjade arbetet med årets festival.

Stockholm Prides årsmöteshandlingar hittar ni här.

Annonser

One comment

  1. Anders, tack för perspektiven. Jag blir tröstad av att tänka på slitet för så många år sen och hur mäktig den här resan har varit. Jag är så glad att jag lyckades övertala dig att gå med, och kanske svetsas cirkeln ytterligare av att vi nu är med om att bli dumpade tillsammans. Kärlek.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: