h1

Varför fick inte MP 10,4%?

17 december 2010

Idag kom en opinionsmätning från DN/Synovate som visade på 10,4% för Miljöpartiet. Det är fantastiskt. Men det var också den sortens siffror vi vande oss vid under våren 2010 och förhoppningar om att nå ett valresultat där någonstans

I Sveriges poll of polls kan man konstatera att vi var uppe och nosade på 10% i alla svenska mätningar någon gång under sommaren. I United Minds, Synovate och Sifo hände det så sent som i augusti.  I Skop i juli. Sentio i juni. SCB:s junimätning hade oss på 10,7. (I Novus får man leta sig tillbaka till mars 2010 för ett nästan 10%-igt resultat, 9,9%)

Med den bakgrunden är det klart att valresultatet på 7,34 var en besvikelse – trots att det är vårt bästa resultat någonsin och vi är Sveriges tredje största parti.

Ironiskt nog var det en gammal kombattant till mig – C-skribenten Johan Örjes som jag tycker satte fingret på det, i en ledare från LT, ”Enbart stark spurt räcker inte”:  ”Det är inte säkert att den som står som segrare på valnatten också är den som gjort den bästa valrörelsen. Ibland är det till och med tvärtom – den som går fram i valet, kan ändå ha tappat i stöd under valrörelsen och den som förlorar mandat kan ha gjort en väldigt stark valrörelse. (…) Miljöpartiet låg i maj på en nivå över tio procent, under valrörelsen rasade de ned till 7,2 procent av rösterna. Det var en klar framgång jämfört med föregående val, men partiet tappade över tre procentenheter under själva ­valrörelsen.”

Hans slutpoäng i krönikan handlar om partiet med motsatt problem, men även vi gröna får ett råd av Örjes:

”Valframgångar brukar inte leda till kriskommissioner, men Miljöpartiet borde nog fundera över hur de kunde förlora var tredje väljare under valrörelsen”

Jag tror att det är viktigt att vara självkritiska här. Vi gjorde en fantastisk mandatperiod, men vi gjorde en relativt svag valrörelse på riksplanet utifrån den potential vi hade. Framgångarna kom istället ute i kommuner och landsting, där vi nu dels har ökat väldigt mycket i procent men också tagit plats i rekordmånga majoriteter. Entusiasmen och glädjen på kommun- och landstingsdagarna var påtaglig. Jag träffade många nyvalda kommunalråd som hade fullt upp att installera sig som maktfaktorer på hemmaplan.

Men på riksplanet infann sig snarare ett vacuum efter valet. Vi framstod som segrare, men kände oss snuvade på vad som skulle ha varit så mycket mer. Vi får lära oss av det här och göra en lika bra mandatperiod 2010-2014, men en ÄNNU bättre valrörelse.

Annonser

2 kommentarer

  1. Välkommen i ”andra parti”-fällan! För FP var detta ett gissel under 1980 och 90-talen, när partiet konstant var andra bästa parti hos 30 – 40 procent av väljarkåren och därmed kunde ligga över valresultatet under en stor del av mandatperioden för att senare krypa ihop inför och under valrörelsen.

    Det brukar vara så om man är andrahandsval, att det är lätt att dels väljare som är ”milt besvikna” på sitt förstahandsval straffar det partiet genom att uppge sitt andrahandsval i opinionsundersökningar mellan valen och dels att väljare utan starkt förstahandsval flockas till det parti som är ett starkt andrahandsval för många.

    Det svåra i att ”casha in” en sådan stark ställning i opinionen är att dessa väljargrupper tenderar att göra ett helt nytt partival när valrörelsen väl börjar. Även om det vid ett framgångsrikt val betyder att en del av dessa väljare stannar hos partiet som eg. är deras andrahandsval (FP för M-väljare 2002) är det ingalunda en garanti att de kommer att fortsätta med det nästa val. Därav också de höga talen för väljarflyktighet, hos både MP och FP.

    1985 – 1990 låg FP i hälarna på M i väldigt många opinionsundersökningar, men kom aldrg till skott att gå om M trots den storartade valframgången 1985 eller 1988. Det berodde i stor utsträckning lika mycket på M:s politik & partiledare som det gjorde på FP:s. (Ulf Adelson var impopulär mot slutet av sitt partiledarskap, Carl Bildt behövde tid att växa in i rollen…) Men i opinionsundersökningar kunde FP ligga stabilt mellan 15 – 20 procent och som andrahandsparti i ”S-storlek” med 40 procent. (Vid minst ett tillfälle kom vi över 50%!)


  2. Hej Anders! Med reservation för flertalet olika omständigheter tror jag ändå att grundanledningen till att vi tappade i valrörelsen är rätt enkel. Vi hade helt enkelt en betydligt mindre valbudget än de andra etablerade partierna. Ifall ingen stor genomslagskraftig valfråga dyker upp och blir avgörande i valrörelserna menar jag att vi alltid kommer att tappa något i slutspurterna så länge vi inte har samma ekonomiska resurser som de andra. Det är såklart långt ifrån den enda anledningen och pengastinna kampanjer kan såklart även slå bakut, men tyvärr är den irriterande sanningen att enorma annonskampanjer (som C, S, M och FP har råd med) ändå gör sitt därtill.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: