Posts Tagged ‘gästblogginlägg’

h1

Brit Stakston: ”En social partisekreterare”

16 maj 2011

Gästblogg av Brit Stakston:

När jag för SvD för knappt ett år sedan ombads lista politiker som var duktiga på sociala medier så var Anders Wallner med på min lista, min motivering var:

”Anders Wallner, Miljöpartiet, för att sociala medier för honom är lika naturligt som att dela ut flygblad varit för andra politiker. Morgondagens politiker där sociala medier är som luft, till och med hans nyfödda bebis twittrar.”

Idag har bebisen fyllt ett år och Anders är valberedningens förslag som partisekreterare för Miljöpartiet vilket ska beslutas på kongressen om en vecka. När Anders nu undrar om jag har lust att reflektera över vikten av att använda sociala medier som partisekreterare säger jag självklart ja.

Vi har under det demokratiarbete som svept genom arabvärlden under vintern verkligen sett vad de sociala medierna betyder för politisk mobilisering. Att de är fortsatt kritiskt viktiga även för en svensk politiker i sin vardag är jag övertygad om och tror att det bland annat leder till en grundtrygghet som politiker som är oerhört viktig.

Första gången jag träffade Anders Wallner var runt arbetet med boken Politik 2.0. Anders tillsammans med Maria Ferm representerade Miljöpartiet i den och fick där svara på ett antal frågor om deras sociala medieanvändande.

Vårt möte var inte något som ingick i rutinerna runt boken utan kom sig av Anders vilja att förstå mer av de sociala mediernas mekanik och i det här fallet sina sökresultat. Han hade bytt bloggplattform och var nyfiken på att veta mer om varför hans nya blogg inte låg överst i hans sökresultat. Jag mötte honom tillsammans med sökmotorexperten Nikke Lindqvist . Efter genomgången av sökresultaten och hur man kan jobba med sitt digitala fotspår kom vi att samtala om engagemang i en tid då digitala kommunikationsverktyg kompletterar andra sätt att kommunicera.

För mig var det samtalet något jag bar med mig under arbetet med boken som en viktig pusselbit. Den första pusselbiten hade jag fått av en annan politiker som lyssnat på mig under en föreläsning om sociala medier och politiskt engagemang som plötsligt förtvivlat ropade: ”Jag förstår nu! Men vem ska lära oss?”. Anders blev den andra pusselbiten. Dels för det intresse för samhällsutveckling som så tydligt syntes i Anders ögon när han pratade om varför han valt att vara politiskt aktiv dels för sitt naturliga förhållningssätt till nätet. Anders som uppvuxen med webben beskrev sin egen resa 2004 in i ett politiskt parti och den ursprungliga förvåningen över hur mycket traditionellt arbete som trots allt fanns med även i ett nytt parti. Det var hushållsutskick, torgmöten och valstugor. Han jämförde dessa traditionella kommunikationsaktiviteter med motsvarande på nätet för att tydliggöra hur icke-kommunicerande han upplevde det som skedde i traditionellt valarbete. Hushållsutskicken blev synonyma med massmail, torgmöten med att vara ensam i chatt-rum och valstugor som att på nätet bara gå till forum där redan frälsta finns. Förmågan att se det här utmanade både det som görs analogt och digitalt inom hans parti.

Anders blev alltså för mig ett exempel på en nutidspolitiker som redan lever med nätet integrerat i sin vardag, som inte hade en instrumentell syn på webben och som valt att inte dela ut flygblad för att komma dit han var. Någon som tar plats i de digitala samtalen och inte enbart ser de sociala medierna som kampanjverktyg under en valrörelse. Någon som kan avdramatisera och integrera i det dagliga arbetet.

Så behöver en partisekreterare finnas i de sociala medierna? Frågan ska hellre formuleras som ”behöver en partisekreterare förstå sin omvärld?”.

Nätet ger möjligheten att enkelt finnas i och ta del av människors vardag och nå brett utanför kretsen av de redan frälsta och politiskt aktiva. Dessutom står just Miljöpartiet inför enorma interna utmaningar. De har idag 16 000 medlemmar, hälften av dem har gått med de senaste två åren. Siffror som alla andra partier är avundsjuka på och som är ett viktigt kapital att förvalta väl. Det säger en del om vilken enorm organisationsutveckling de står inför och vilken nyckelroll partisekreteraren kommer att ha. Här kommer det bli viktigt att förstå framgångarna. Att möta dessa nya medlemmars behov. Att engagera dem. Förmågan att lyssna in, kunna fånga upp strömningar, hantera kriser, mobilisera, bli förstådd och få nya medlemmar att känna sig hemma blir alla strategiskt viktiga frågor som webben underlättar.

Alla strukturer behöver anpassas till en digital samtid. Verkligheten finns på nätet lika mycket som på torgen där människor samlas utanför galleriorna runt om i landet varje helg. Vi vet att nätet är en del av människors vardag när 89 procent har tillgång till internet hemma. I allt externt och internt politiskt arbete kan den kunskapen användas för bred förankring och lokal gestaltning av en politisk idé. Det ökar helt enkelt chanserna för en partisekreterare att själv bli begriplig och relevant om man använder webben i sitt dagliga arbete. Vilket i sin tur ökar sannolikheten för att även partiets politik i stort blir precis det. Begriplig och relevant. Något som säkerligen varje parti ytterst eftersträvar.

Brit Stakston

Mediestrateg, JMW kommunikation och huvudförfattare till Politik 2.0 – konsten att använda sociala medier. Disclaimer: Jag är inte Miljöpartist. Norsk medborgare som i valet 2010 avstod från att rösta i kommun och landsting.

h1

Gästblogginlägg: Damma av “det personliga är politiskt”

04 februari 2011

Gästblogginlägg av Anna Söderström:

Kommentar till min och Anders artikel på Newsmill:

Idag skriver jag och Anders en gemensam debattartikel om Miljöpartiets syn på familjeliv och föräldraskap. Vi vill dela våra positiva erfarenheter och de förebilder vi har inom partiet – som leder väg för att förändra samhällets stelbenta syn på föräldraskap.

Men här vill jag ta möjligheten att utveckla de tankar jag har – som feminist och mamma – kring perspektiv på föräldraskap som ofta försvinner i en polariserad jämställdhetsdebatt om vad som är rätt och riktigt. Klickar du på bilden ovan kan du läsa en intervju med mig från i somras kring mina tankar hur familjeliv och yrkesliv kan kombineras. Tillsammans med bland andra Maria Sveland, Wanja Lundby-Wedin, Peter Althin, och Thomas Dennerby svarar jag på frågan hur den här ekvationen kan lösas. Hela boken “Nyckeln till jämställdhet” kan du läsa på Ageraprojektets hemsida.

För mig är målet ett samhälle där alla föräldrar har möjlighet, rättighet och skyldighet att vara aktiva och närvarande föräldrar. Vi kan och måste arbeta politiskt för att förändra de strukturer som försvårar delat ansvar. Men vi måste också själva leva förändringen för att den ska ske. För mig är de personliga val vi gör också politiska.

Jag är ordförande för RFSL Stockholm sedan 2009. Höggravid blev jag omvald och peppad av personer i organisationen att fortsätta mitt engagemang. Som nybliven mamma blev jag vald till ordförande för RFSLs valberedning. I dessa två roller har jag makt och ett otroligt ansvar. Jag kan tala om fina jämställdhetsmål – men om jag inte lever som jag lär vilka signaler skickar jag då till min omvärld. Hur ska jag kunna engagera medlemmar att kandidera till förtroendeuppdrag och anställda att leva ett liv som inte bara kretsar kring yrkeslivet, om jag inte själv visar att det är möjligt.

Under graviditeten arbetade jag för Miljöpartiet i Stockholms stad. Jag vet att det där fanns enskilda medlemmar som automatiskt räknade bort mig från valrörelsen när nyheten om att vi väntade barn kom fram. Automatiskt tänkte också många att Anders skulle vara ledig först efter valet. Vi gjorde inte så – vi delade. För oss är det den gröna moderna vägen.

Vi arbetade båda i valrörelsen och vi var båda med vårt barn. Som nybliven mamma började jag sedan söka nya jobb och landade hos en arbetsgivare i privata sektorn. En modern arbetsgivare som uppmuntrar föräldraskap och inte visade rädsla eller tveksamhet inför att anställa en småbarnsförälder.

Vi kan inte låta den här förändringen avstanna – vi fortsätta välja företrädare som inte bara pratar feminism utan lever feministiskt. Gör vi det kommer den gröna rörelsen fortsätta växa ytterligare, eftersom vi bygger en rörelse som genomsyras av den gröna ideologin och vikten av att leva ett liv som är rikt och fullt – på alla områden.