Posts Tagged ‘HBT’

h1

Magdalena Ribbing FTW

16 juni 2010

Igår berättade Stockholm Pride att vett och etikett-experten Magdalena Ribbing invigningstalar festivalen i sommar på tema Makt. För vissa höjs kanske ögonbrynen, men vi som stundtals följt Ribbings kommentarer på HBT-anknytna frågor bara jublar.

Som den här frågan, om hur man bordsplacerar samkönade par: ”Tycker man som, förmodar jag, heterosexuell inbjudare att det är väldiga problem med det eventuellt udda antalet på grund av att två män är ett par, eller två kvinnor, så löser man det smidigt genom att bjuda ett annat par av motsatt kön.

Härom dagen förklarade hon att en familj bestämmer själv hur den ser ut: ”Och så snart situationen är känd blir det självklart att bjuda alla tre i denna familj.

Eller en annan favorit när hon läxar upp en frågeställare som vill ”markera” på en samkönad vigsel: ”låt din man som såvitt jag förstår av ditt mejl är mer tidsenlig och tolerant, gå ensam på bröllopet”.

Eller hennes kommentar om själva principen om samkönade vigslar: ”Det är alldeles utmärkt att samkönade par nu kan ingå äktenskap på samma villkor som heterosexuella. … Hur fasen kan man tycka något annat?

Ribbing äger makten över de outtalade normerna om hur man ”ska” föra sig formellt. Det ska bli jättespännande att höra henne reflektera över den makten i sommar. Pridepepp.

Annonser
h1

Stockholm behöver lokal sexualpolitik

14 juni 2010

I tonåren gick jag till en ungdomsmottagning för första gången, i hemstaden Hudiksvall. Jag sa att jag ville testa mig för könssjukdomar, de tog tester och jag var frisk. Men det var först några år senare, när jag testade mig på Venhälsan (Södersjukhusets mottagning som är specialiserad på män som har sex med män) som jag kunde vara säker på resultatet. Hudiksvalls ungdomsmottagning hade nämligen bara testat mig utifrån ett heteronormativt perspektiv, alltså bara på de ställen där jag hade kunnat bli smittad vid traditionellt heterosex. På grund av personalen kunde jag ha gått med en könssjukdom i flera år, något som hade kunnat göra mig steril. Det här är en av anledningarna till varför personalen inom vården och särskilt ungdomsmottagningar ska ha utbildning i hbt-perspektiv. Och en anledning till sexualpolitik på landstingsnivå.

När jag gick i femman hade vi ”sex och samlevnad” för första gången. Killarna och tjejerna delades upp var för sig och oss killar frågade läraren ”hur många har varit ihop med någon tjej än?”. Inte ett ord nämndes om något annat än förväntad heterosexualitet. Det dröjde ungefär sex år innan jag vågade vara öppen. Det är en anledning att höja kvaliteten på sex- och samlevnadsundervisning. Och en anledning till sexualpolitik på kommunal nivå.

Ikväll var jag på RFSU Stockholms lansering av sina valkrav på Debaser Medis, med utfrågning av Håkan Jörnehed (V) och Marie Ljungberg Schött (M).

RFSU Stockholms huvudfråga i valrörelsen presenterades: utökade öppettider på ungdomsmottagningar under sommaren. Det är en bra och konkret profilfråga, den tid på året ungdomar har mest sex minskar möjligheterna till rådgivning, tester och tillgång till preventivmedel. Vänsterpartiets Jörnehed höll fram att stoppa spridningen av könssjukdomar och Moderaternas Ljungberg Schött tyckte att möjligheten att nå ungdomar med den sortens information som RFSU arbetar med.

Personligen skulle jag nog ha listat diskrimineringen av HIV-positiva, bemötande av regnbågs- och stjärnfamiljer inom offentlig verksamhet och kvaliteten på skolornas sex- och samlevnadsundervisning som de tre viktigaste sexualpolitiska frågorna för Stockholm. Men mer om det någon annan gång.

h1

Dagens ”stötande” annons

12 juni 2010

Riksförbundet EKHO, för kristna hbtq-personer, arrangerar ett ungdomsläger i sommar. För att marknadsföra sig vände de sig bland annat till tidningen Dagen för att annonsera. Först fick de inget svar, så efter en andra förfrågan hör en säljare av sig med svaret att tidningens chefredaktör och ansvariga utgivare Elisabeth Sandlund bestämt att annonsen inte kan publiceras.

Varför? Jo, för att den strider mot tidningens ”policy”. Hon menar att ”utlevd homosexualitet” är en svår och känslig fråga för en stor del av Dagens läsekrets.

Därför publicerar, bland många andra, min vän och vikarie Robert Damberg annonsen. Jag också. Gör det du med.

EKHO:s annons.

edit: Dagen förklarar sin policy.

h1

Bidrag ska förpliktiga till öppenhet

11 juni 2010

När jag satt i fritidsnämnden i Malmö stad och nämnden skulle revidera bidragsreglerna fanns inga ändringsyrkanden. Man justerade upp bidragsnivåerna, men i övrigt ville de andra fem partierna behålla bidragsreglerna som de var.

Jag hade två andra idéer. Dels ville jag luckra upp klåfingrigheten. Jag argumenterade för att det är irrelevant vilken ålder föreningarnas ledare hade (reglerna statuerade att minimiålder var 15, tror jag) och för att ta bort en rad andra detaljstyrningar på hur föreningar skulle fungera för att få bidrag.

Däremot ville jag införa ett nytt kriterie för att föreningar skulle kunna få bidrag. Att föreningen var uttalat öppen för alla och arbetade för en ökad mångfald inom sin organisation. Jag tyckte att det var ett rimligt åtagande för en förening som ska få skattemedel tilldelade sig – att alla Malmöbor var välkomna, oavsett t ex religion, kön eller sexuell läggning.

Härom dagen visade programmet Kaliber att flera religiösa ungdomsorganisationer diskriminerar HBT-personer.

Jag älskar föreningslivet, har min bakgrund där och tycker att Stockholm kan bli generösare (och framför allt smidigare) i sina bidragssystem till föreningar och dess verksamhet. Men jag är övertygad om att det pågår liknande diskriminering, som den Kaliber avslöjat, i olika delar av det lokala föreningslivet i Stockholm. Och om jag blir invald i Stockholms kommunfullmäktige är det här en fråga jag kommer att arbeta för. Föreningar som får kommunala bidrag också ska vara öppna för alla ungdomar. Om inte Stockholm ska vara en stad där man slipper diskriminering i föreningslivet, vilken stad ska det vara då?

Ulrika Westerlund och Felix König skriver på Politikerbloggen. Felix skriver också på SVT Debatt.

h1

Februari 2010 i backspegeln

02 mars 2010

På morgonen den första februari var jag på LifeGene för att kolla mitt hälsotillstånd. Förutom en något nedsatt lungkapacitet (följd av barnastma) så verkar jag vara frisk som en nötkärna.

Det måste ju firas! Så jag har firat Robins mormors födelsedag i Katrineholm och hade en förträfflig babyshower med bebiskamp, bubbel, muffins och massor av fina presenter. Min vän Johannes tävlade i Melodifestivalen och jag och Robin passade på att ta en hel lyxhelg i Göteborg med spa, bubbel och galen disco.

Under de mindre galna kvällarna har vi spelat sällskapsspelet ”När då då”, förundrats över vinter-OS i allmänhet och curling i synnerhet och åkt nattåg fram tillbaka till Jokkmokk.

Jag blev intervjuad och fotad för kampanjen KlartJagSkaVaraHemma (release 8 mars) och boken/bloggen Politik 2.0 och så har Makthavare.se spekulerade i min framtida arbetssituation.

Jag har lyssnat på musik som har det gemensamt att det inte finns på Spotify; Anna Järvinen & Annika Norlins ”För varje hjärtslag”, Boyzone’s ”Gave it all away”, The Stunners’ ”We got it”, Thomas Holms ”Nitten” och ”Our love was saved by spacemen” med comebackande The Pipettes.

De kulturella upplevelserna toppas med No tears for queers på c/o Stadsteatern med fantastiska Helena Sandström. På bio kollade jag in de småtrevliga Valentine’s day, I love you Philip Morris och Snabba Cash. På tv/dvd blev det en del avsnitt Little Britain (säsong 3) och Dexter (säsong 1). Men framför allt hade LOSTs sista säsong premiär i USA (och på nätet) och hittills ser det ut att vara en värdig avslutning.

Mindre roliga saker i februari var dels den pappautbildning som jag deltog på, regeringens vurm för kristendomens särställning och resultatet av bokslut och revision för Stockholm Pride, där jag sitter i styrelsen. Sista dagarna av månaden var därför tunga och jag sammanfattade mina år inom föreningen med ett kärleksbrev.

Annars ser det ljust ut. Bebisen är fixerad, valsedeln är beställd och mars verkar bli den bästa månaden hittills.

Och nej, inte bara i år.

h1

Jag blev kallad bög när jag var 8

24 februari 2010

Ikväll fick jag äntligen se No Tears for Queers som turnerar Sverige runt och spelas på framför allt gymnasieskolor. Föreställningen bygger på boken med samma namn av Johan Hilton. Det är en väldigt stark pjäs om hatbrott, våld, homofobi och den destruktiva mansrollen. Det var få skratt men många tårar i publiken. Jag måste också särskilt nämna Helena Sandströms skådespelarprestation. (Hon kommer att gå väldigt långt.)

Anders Wallner på affischen för No Tears for Queers

Jag fotades i somras för att medverka på marknadsföringsmaterialet för föreställningen, på ett vykort/affisch där jag och andra hbt-personer (bland annat Facuno Unia, som blev misshandlad under Pride 2003) visar upp vita ark där vi berättar om när vi utsatts för kränkande, diskriminerande eller rå behandling – för att vi är hbt-personer.

Jag poserar med texten ”Jag blev kallad bög när jag var 8.”. Från början stod det också ”Jag blev ledsen.” Det låter kanske inte som ett hatbrott eller kränkande behandling, men för mig minns jag det så väl som det tillfälle då jag lärde mig att ”bög” var ett skällsord. Jag fick det kastat i ansiktet tillsammans med hånskratt och gick hem och grät. Självklart passar man sig för att bli kallad det igen. Det är den sortens tidiga episoder som stänger in oss i garderoben – då de gör att jag och många andra inte har verktyg för att förstå sina känslor som utvecklas under puberteten och som sedan väljer att leva dolt. Vissa gör det hela livet.

Samma metoder ligger till grund för det hat många män utvecklar mot feminina män, bögar och hbt-personer. Det hat som i sin råaste form innebär att man hoppar på någons huvud, slår sönder skallen, skär av halsen och lämnar personen att dö ensam vid ett staket eller i en brunn. Det är den brutala konsekvensen som No tears sätter fingret på. Förhoppningsvis väcker det engagemanget att jobba även i den andra änden, med 8-åringarna som inte ska behöva bli ledsna över att bli kallad ”bög”.

h1

Sportjournalister 2.0

10 februari 2010

Jag har aldrig haft något brinnande sportintresse. Och då särskilt inte att följa sport i medier. Jag tycker till och med att det är provocerande att sport har en fast del av nyhetssändningen varje dag. (Missa inte bästa facebookgruppen ”Sluta visa sport på nyheterna, det är INTE nyheter!”) Men de senaste åren tycker jag att det har hänt en del intressanta saker inom idrottsjournalistiken.

De första tecknen som nådde fram till mig var under Stockholm Pride 2007. Jag var pressansvarig och hade hoppats att idrottsmedierna skulle uppmärksamma sporttemat som problematiserade machoism, homo- och transfobi inom idrottsvärlden. (Egentligen var det nog mest Jennifer Wegerup jag hoppades på.)

Men jag blev nästan rörd när jag såg Johan Orrenius och Simon Banks med fleras lysande ansatser i rapporteringen. Här fanns helt plötsligt journalister som kritiskt kunde granska normer inom idrotten, på ett sätt som jag knappt sett ens i samhälls- och kulturjournalistiken. Helt plötsligt fick sportbilagan en tyngd.

Den klarast lysande stjärnan idag tycker jag är Anja Gatu som förutom att hon ibland skriver lysande artiklar med tydliga genus- eller mångfaldsansatser (som hennes engagemang i Caster Semenya) också lyckats göra själva idrott och idrottsvärlden i sig intressant även för såna som mig med 0 intresse.

Om TV-sporten kunde haka på så skulle jag kanske till och med lägga ner hatet mot idrottens oproportionerliga utrymme.