Det blev en annorlunda debatt. Den tog tre timmar, men vi hann bara med ett inledningsanförande och en kortare avslutning, då allt som sades skulle översättas till persiska och publiken ställde väldigt många frågor. Det fick mig att fundera över debattformer, men det får jag ta i ett annat inlägg.
Det som jag blev frustrerad över ikväll var hur dåliga politiker är på att ge konkreta besked om vad vi tycker. När fem partier hade hållit sina inledningsanföranden och tryckt på olika viktiga saker, som att ha en rättssäker asylprocess, att trycka på EU för en bättre asylpolitik, att se kvinnors asylskäl hade ingen ännu givit några konkreta löften om frågor man var beredd att driva.
Det var först Nooshi från Vänsterpartiet som listade svenska och EU-reformer som partiet står bakom.
Det finns väldigt många angelägna reformer inom flykting- och integrationspolitiken. Jag pratade framför allt om tre frågor:
– att Miljöpartiet vill se en bortre gräns för hur lång tid en asylprocess får ta innan man automatiskt får uppehållstillstånd. Vi har valt gränsen ett år (för det första beskedet).
– att Miljöpartiet vill gå tillbaka till den tidigare praxisen (före Ny Demokratis tid i riksdagen) om att ge permanenta uppehållstillstånd och inte tillfälliga.
– att de rödgröna i Stockholm är eniga om att rusta upp kvaliteten på SFI-utbildningarna i staden. Miljöpartiet vill dessutom satsa pengar på SFI på modersmål i de största invandrarspråken.
Det blev tyvärr ingen debatt om sakpolitiken, då inga partier gick i polemik med varandra i de korta inläggen.
Om vi hade haft tid hade jag gärna velat diskutera försörjningskrav för anhöriginvandring med KD. Det får bli en annan gång. Valrörelsen har bara börjat.
En kväll som denna, med många fd och nuvarande asylsökande i publiken är det viktiga att lyssna – och visa att man förstått vilka som är problemen.
