Posts Tagged ‘tillgänglighet’

h1

Tillgänglighetsarbete behöver ledarskap

21 februari 2011

För några år sedan bodde jag i kollektiv. Först tänkte vi att det här med städning, det löser sig säkert… Alla vill ju att det ska vara rent i våra gemensamma utrymmen. Men det räckte förstås inte med välvilja. Det var inte förrän vi hade en struktur och en plan för hur städningen skulle gå till som vi fick ordning på städningen.

De senaste månaderna har majoriteten i stadshuset, när tillgänglighetsfrågorna diskuterats, vägrat fatta beslut om att styra upp ledarskapet över tillgänglighetsfrågorna i Stockholm. De har sagt nej till att inrätta en central samordningsfunktion, de har sagt nej till att ha mer påtryckningar på näringslivet. När jag frågade om tillgängligsaspekter av snöröjning fick jag höra att ”vi får hoppas att det inte snöar så mycket”. Ikväll sa de nej till att alla nämnder och kommunala bolag ska ha tillgängliga lokaler. Och till att ha delmål i det kommunala tillgänglighetsprogrammet.

Jag har aldrig sett en verksamhet lyckas få en mainstreama på ett perspektiv – som tillgänglighet – utan ett tydligt ledarskap. Jag tror att risken är att tillgänglighetsarbetet i Stockholm kommer att fortsätta vara upp till enskilda entusiastiska eldsjälar – snarare än en strategisk, koordinerat och gemensamt kommunalt arbete.

h1

Att vara politiker och funktionsnedsatt 2011

23 januari 2011

Jag vill tipsa er om att läsa gröna kommunpolitikern Anna Stensons berättelse om hur hon som funktionsnedsatt blir behandlad av ett moderat kommunalråd och andra kommunpolitiker på Lidingö:

Han skriver att han ‘Såg just vår nyvalda fullmäktigeledamot från miljöpartiet, som har teckentolkning på sammanträdena pga. av hörselskada, tämligen obehindrat prata i mobiltelefon i mataffären..’. Sen låter han sina vänner göra sig lustiga över detta med diverse kommentarer såsom ‘haha’ och ‘selektiv hörsel vanligt förekommande hos politiker på vänsterkanten..’ …’vissa blir snabbt friska från sina handicap’.. mm. Paul tar inte bort dessa kränkande kommentarer utan låter dem stå kvar. Alla kommentarer kommer från ledande politiker i moderaterna.

Skrämmande att sådant här pågår 2011. Stå på dig, Anna!

Fler: Benjamin Juhlin, Erik Malm

h1

Tillgänglighet – en dröm som går i kras?

29 november 2010

Ikväll behandlades en S-motion om tillgänglighet som S, V, MP enats om att i stort stödja. Den innehåller flera bra förslag för att intensifiera tillgänglighetsarbetet i Stockholm, som en central samordningsfunktion och påtryckningar på det lokala näringslivet. Oppositionen tyckte att förslagen skulle medföras till arbetet med stadens nya handikappolitiska program, men det röstades precis ner av majoriteten.

Mitt anförande:
”För tio år sedan bestämde denna kommunfullmäktige att Stockholm skulle vara den mest tillgängliga huvudstaden i världen i år. Samtidigt beslutade riksdagen att enkelt avhälpta hinder skulle vara borta i år.

Nu har de tio åren gått. Men inte ens en bråkdel av de enkelt avhjälpta hinder som handlar om nivåskillnader eller avsaknad av dörröppnare till butiker, restauranger och så vidare har åtgärdats.

Jag vill citera Maria Johansson, ordförande för DHR: ”Tio år kan kännas som lång tid och kanske var det ett av problemen nu när vi blickar bakåt, att det kändes så långt tills det skulle vara uppfyllt, att man hade tid på sig och att det inte var någon brådska. Tio år som vi var många som trodde skulle innebära förändring, förändring och framsteg. Tio år, tre utvärderingar och tre regeringar senare kan vi konstatera att det verkar som att drömmen kommer gå i kras.”
Jag upplever att det är ur den här frustrationen som den motion vi behandlar idag är skriven. Och jag tycker att det är tråkigt att den blir nonchalerad av majoriteten.
Det är förvisso bra att majoriteten föreslår ett kommuncentralt samråd med handikapporganisationerna. Det är där kompetensen i de här frågorna finns. Det får dock gärna vara mer frekvent än årligen.

Det är också bra att majoriteten håller med motionären om att 2010 inte ska ses som ett slutdatum i arbetet med tillgängligheten i Stockholm. Ni uttrycker att ni, trots en viss utveckling, ”ändå inte är nöjda och att ”arbetet ska fortsätta”. Då frågar jag mig: Om vi under tio års tid har arbetat, för något så grundläggande att Stockholmarna ska ha tillgång till sin egen stad och misslyckats. Räcker det då att fortsätta arbetet? Eller ska arbetet kanske intensifieras?

Det är pinsamt att politiker av alla färger – hittills har låit bli att sätta in politiska styrmedel för att tillgängliggöra Stockholm. 2010 var inte ett delmål, som majoriteten uttrycker i det här ärendet. Det var målet. Vi misslyckades. Under budget-KF så beklagade sig representanter för majoriteten att det saknade delmål för de här målen. Men vem har ansvaret för det?

Vi från den rödgröna oppositionen föreeslår att motionärens förslag tas med i beredningen till det handikappolitiska programmet, detta i enlighet med Handikapprådets yttrande. Det verkar ju onekligen som att vi kan behöva nya grepp.

Därför yrkar jag bifall till den reservation som S, V och MP kommit överens om.”

Ansvarigt borgarråd Anna König Jerlmyr (M) tog replik och tyckte att vi i oppositionen var lite väl negativa då tillgänglighetsarbetet ändå går framåt (konstigt vore väl annars?).

Sedan trodde jag att jag hade två kontrarepliker kvar, så jag fokuserade i den andra repliken på att kommunen kan vara påtryckande även mot näringslivet och inte bara ändra sina egna verksamheter. Men replikskiften i motioner är tydligen kortare än i frågestunden, så König Jerlmyr fick inte svara – och jag fick inte göra det inlägg som jag hade tänkt ha som avslutning.

Så – det finns all anledning att återkomma. :)

h1

Är vi politiker eller meteorologer?

29 november 2010

Idag var jag bjuden till öppet hus på DHR:s och Unga Rörelsehindrades nya lokaler i Farsta. Trevligt att träffa Maria Johansson, Daniel Pollak och flera av trevliga människor som jag lärde känna i somras, i samband med seminariet ”Samma fördomar, samma kamp”. Såg även bitr. arbetsmarknadsminister Erik Ullenhag (FP) på samma tillställning – bra!

Men jag hade också ett politiskt ärende. Jag ville fråga om hur allvarliga problem som förra vinterns snöfall och snöröjning påverkade gruppen funktionsnedsatta och pratade med David Gustavsson från Unga rörelsehindrade om det. Efter besöket åkte jag till Stadshuset och kvällens kommunfullmäktige. Jag skrev också en fråga som jag passade på att ställa ansvarigt borgarråd för snöröjning, Ulla Hamilton (M).

Mitt anförande:
Jag kom precis från ett öppet hus på organisationerna DHR och Unga Rörelsehindrade. Så jag tänkte att jag skulle ställa en fråga om hur Stockholm kan vara lite mer som ett ”öppet hus” – för alla Stockholmare.

Fjolårets snöröjning lämnade en del att önska för många. Men för en grupp Stockholmare blev situationen helt ohanterlig. Jag fick höra om en kvinna som – till skillnad från de andra föräldrarna – inte kunde hämta sin son på förskolan. Jag fick höra om en ung man som inte tog sig in på sin arbetsplats. Jag fick höra om en kvinna som inte ens tog sig ut från sitt kvarter, utan att använda färdtjänst.

Jag skulle vilja fråga borgarråd Hamilton, dels vilka effekter den här situationen har på den så kallade arbetslinjen för den här gruppen?

Och dels skulle jag vilja fråga vilka åtgärder som staden vidtagit för att snöröjningenska genomföras på ett sätt så att även människor med funktionsnedsättningar kan ta sig hemifrån, till arbetet och till förskolan?”

Ulla Hamiltons inledde sitt svar med att hoppas att Stockholm skulle få mindre snö i år än förra året. Men vi är ju politiker – och inte meteorologer – så prio ett för mig är att ge förvaltningar uppdrag och inte att hoppas på bättre väder.

I replikerna som följde frågade jag därför om huruvida det sker arbete för att ta fram nya metoder för snöröjningen. Som jag förstått det så handlar problematiken dels om att snö skottas upp på trottoarer som blir för smala för t ex rullstolar, eller att de nedsänkningar som finns i trottoaren hamnar under lika mycket snö som resten av trottoaren. Eller att snö kan dumpas på handikapp-parkeringsplatser. Avslutningsvis undrade jag också om borgarrådet tror att en central samordning av tillgänglighetsarbetet skulle göra att vi upptäckte den här sortens problem upptäcks innan de blir reella.

Inom några dagar så ligger frågestunden på stockholm.se, länkar till den härifrån då.

Fler som var uppe i talarstolen: Christian Valtersson om parkeringsnormer och stadsbyggande.

h1

Tillgänglighet utan samordning?

25 november 2010

Jag tycker att Anna König Jerlmyr och Ewa Samuelsson yttryckte naivitet idag i den knapphändiga diskussionen om tillgänglighet i dagens budgetfullmäktige. Samuelssons formulering att arbetet med tillgänglighet ”kan utvecklas” är en lite väl snäll beskrivning av Stockholms misslyckande på området.

2010 skulle Stockholm vara den mest tillgängliga huvudstaden i världen. Men bara en bråkdel av alla enkelt avhjälpta hinder har undanröjts. (Inte ens Stadshuset är tillgängligt.) Jag hade velat fråga König Jerlmyr eller Samuelsson hur de ser på samordningen och ledarskapet i tillgänglighetsarbetet. (Som tur är gick en socialdemokratisk ledamot, Kaj Nordquist, upp och ställde samma fråga, dock utan att få något ordentligt svar.)

Alliansen upprepar ofta att alla verksamheter ska arbeta med tillgänglighet. Men de säger envist nej till att inrätta en central samordningsfunktion.

Jag förstår inte hur alla bolag, nämnder och förvaltningar ska kunna arbeta strategiskt om det inte finns någon som koordinerar arbetet. Den rödgröna oppositionen är överens om att det behövs en stadsövergripande funktion för att koordinera alla de insatser som behöver göras.

Jag har hittills aldrig sett någon verksamhet som lyckats med så kallad mainstreaming i en verksamhet utan något närvarande ledarskap. Jag är rädd att tillgänglighetsarbetet även i fortsättningen kommer att vara utlämnat till enskilda entusiastiska eldsjälars goda engagemang – inte ett strategiskt och koordinerat gemensamt arbete.

h1

Ett tillgängligt Stockholm

17 juni 2010

Stockholm har som målsättning att vara världens mest tillgängliga huvudstad i år, något kommunfullmäktige bestämde 1998. Det här var parallellt med att riksdagen bestämde att alla enkelt avhjälpta hinder skulle vara borta i år.

Bland kraftåtgärderna ”informerar” Trafikkontoret affärs-, restaurang- och fastighetsägare att deras lokaler ”ska” vara tillgängliga. Det arbetet kommer inte att få fart förrän riksdagen beslutar att otillgänglighet ska klassas som diskriminering. Men Stockholm skulle kunna göra så mycket mer – om det fanns politisk vilja. Idag är inte ens Stadshuset tillgängligt.

MP driver att vi ska koppla reglerna om tillgänglighet till sanktioner när de bryts, till exempel att krogar inte ska få utskänkningstillstånd.

Sedan några år (och lika många marscher för tillgänglighet) är kampen för tillgänglighet en av de frågor jag känner allra starkast för.

Missa inte Maria Johanssons blogginlägg ”Tioårig dröm” om handlingsplanen.

Jag har funderat mycket på hur man som politiker ska kunna föreslå en tillgänglighetsreform i en valrörelse. Det är så många som gjort det och sedan misslyckats. Jag tänker inte begränsa mig en valfråga till ännu ett mål, en ram eller ett årtal. Jag tänker helt enkelt stå för att det är skamligt, ovärdigt och pinsamt att politiker hittills har låtit bli att sätta in politiska styrmedel för att tillgängliggöra Stockholm – och kommit undan med det. Vi stockholmare borde ha varit bättre på att kräva handling.

Min valfråga blir sanktioner ska kopplas till Stockholms riktlinjer om tillgänglighet så att alla aktörer som idag bygger, äger eller driver verksamhet i lokaler också får känna vid ordentligt om de inte tar bort enkelt avhjälpta hinder. Riktlinjerna ska dessutom skärpas under mandatperioden. Särskilda medel ska budgeteras för att ta bort stadens egna hinder i våra lokaler och offentliga platser.

Och så upprepar jag borgerliga partiernas vallöfte från 1998 – Stockholm ska ta täten som mest tillgängliga huvudstad i världen. Nu gör vi det på riktigt.

h1

Sabuni är tyvärr otillgänglig

19 april 2010

På samma sätt som HBT-rörelsen, trots intern brokighet, slöt upp bakom äktenskapsfrågan – med vinst till slut – så har den rörelse som kallas ”handikapprörelsen” (jag föredrar ”funkisrörelsen”) slutit upp bakom frågan om att klassa otillgänglighet som diskriminering. Det är en lagstiftning som många andra länder använder sig av och har visat sig effektiv för att bygga om samhället så att fler kan ta del av det. Jag har skrivit om det tidigare här och här.

När regeringen la fram sin nya diskrimineringspolitik under mandatperioden valde man att lyfta ur frågan om tillgänglighet. Nyamko Sabuni tillsatte istället ännu en utredning som ”skyndsamt” skulle kolla på den frågan ett tag till…

Sedan några månader är utredningen färdig, men resultatet har inte presenterats och har i och med det inte kunnat leda till något nytt lagförslag. Nu har Alliansen misslyckats att få lagstiftningen på plats.

I ett öppet brev från stora delar av funkisrörelsen kräver flera tunga organisationer att resultatet av utredningen ska offentliggöras. Det vore också rimligt om Nyamko Sabuni gjorde sig tillgänglig och kommenterade varför regeringen misslyckats.