Posts Tagged ‘val2010’

h1

En normkritisk förvaltning för Stockholm

10 augusti 2010

Ända sedan Yvonne Ruwaida skrev sin artikel om en normkritisk myndighet 2009 så har det förslaget använts för att förlöjliga Miljöpartiet. Det brukar räknas upp som ett knäppt förslag när man försöker påstå att vi är ett parti som kan föreslå precis vad som helst. Det har varit ett populärt grepp både på sajter som Nordisk.nu, Världen idag och för Göran Hägglund men även för skribenter som jag uppskattar, som Sakine Madon, Louise Persson och min vän Fredrik Westerlund.

Den liberala kritiken att staten inte kan förväntas lösa allting och att man särskilt inte kan inrätta en ny myndighet för varje problem man kommer på – kan jag förstå. Jag delar den frihetliga synen att positiva samhällsförändringar (nästan) alltid kommer från andra håll än staten; från tredje sektorn, företagare, forskning och eldsjälar. Jag delar också frustrationen över politiska slentrianlösningar – utredningar och myndigheter.

Men – jag delar också Yvonnes syn på att det behövs ett samlande organ för alla de skolor, arbetsplatser och föreningar som vill arbeta normkritiskt. Staten har en roll att tillgängliggöra och tillhandahålla möjligheter.

Normkritik handlar om att analysera vad som betraktas som ”normalt” och ifrågasätta vad det antagandet gör för maktförhållandena. Om det anses ”normalt” att vara man, hetero, vit, svenskspråkig, sekulariserad kristen utan funktionshinder på en arbetsplats – ja, då finns risken att verksamheten är anpassad för den minoriteten och alla vi andra får finna oss i att arbeta där på undantag.

Jag tror på att samla normkritiska verktyg på en myndighet med främjandeansvar och som kan sprida positiva exempel genom till exempel skolväsendet, fackrörelsen, föreningslivet, chefsorganisationer och andra myndigheter. Jag skulle då kunna tänka mig en ”grön myndighetsväxling” med liberalerna och stänga ner ett gäng andra myndigheter.

Men – nu kandiderar jag inte till varken riksdag eller regering som inrättar och tar hand om myndigheter. Och den skepsis jag har mot Yvonnes förslag är möjligen att det ligger på nationell nivå medan verksamheterna är väldigt vardagsnära.

Däremot tror jag definitivt att Stockholm – med vår stora blandning av människor, kulturer och identiteter som finns i staden särskilt behöver den här sortens center för normkritisk pedagogik.

Nu är sommaren över och det är dags att leverera fler vallöften inför kommunvalet i Stockholm.

Jag tänker arbeta för att Stockholm får ett samlande organ för främjandearbete inom lika rättigheter. Det kommer att handla om en förvaltning med ansvar för att samla upp positiva exempel på hur skolor, arbetsplatser och föreningar arbetar med normkritik och lika rättigheter – och sprida de vidare så att det blir lättillgängligt för rektorer, lärare, chefer, fackliga och föreningsaktiva att komma igång med ett arbete för lika rättigheter.

Jag kommer att utveckla tankarna kring hur man kan arbeta i Stockholm med de här frågorna på en föreläsning den 1 september kl 12 på Södertörns högskola, arrangerad av Gröna Studenter. Välkomna dit!

h1

Om slöjor, Folkpartiet och integration

04 augusti 2010

Det är valår och Jan Björklund och Folkpartiet har förstås ett gäng integrationspolitiska förslag i skjortärmen, inspirerade av andra länder där ”invandrarfrågor” som det kallas i folkmun. Just den här gången föreslår Björklund att strama upp reglerna kring att ha slöja i skolan. Sedan drar debatten igång – inte om förslaget i sig utan huruvida SD gynnas av förslaget.

Jag tänkte bemöta sakpolitiken. Björklund vill alltså att rektorer ska kunna förbjuda såväl elever som lärare att ha heltäckande slöja. Skolverket har i och för sig redan 2003 klargjort att rektorer kan bestämma om den här saken, ”om det påverkar undervisningen negativt”, men nu gäller det alltså att göra det ännu lättare.

I flera delar av världen är det väldigt vanligt att kvinnor klär sig i slöja. Tycker Folkpartiet att det är olämpligt att de kvinnorna går i skola? Om nu vissa plagg är så svåra att klara av utbildning med så att det kan behöva förbjudas i Sverige, där det är så sällsynt – hur ska man då över huvud taget kunna bedriva utbildning för kvinnor i länder där det är vanligt?

Eller handlar det om att vi har lärare som inte kan hantera elever med slöja?

Sanna Rayman på Svenska Dagbladet twittrar om sin åsikt om slöjförbud – att det är lämpligt ”vid prov i skolan.”. Och menar att man måste man kunna identifiera eleverna. Självklart. Men behöver ansiktet vara synligt hela provet? Räcker det att läraren kontrollerar att det är rätt elev som sätter sig vid bänken?

Kerstin Rodny, SFI-lärare i Halland, upplever inga problem: ”Vi lär känna våra elever och på det sättet kan man identifiera dem. Och det är det som är det viktiga”.

Om en kvinna bär slöja av fri vilja, på grund av religiös övertygelse. Borde inte det respekteras av det svenska utbildningsväsendet?

Om en kvinna blir tvingad att bära slöja mot sin vilja, hjälper det henne att stänga av henne från undervisning eller sin arbetsplats – om hon inte har modet att trotsa de som tvingar henne?

Om vi tänker oss ett samhälle där människor av flera religiösa inriktiningar ska leva tillsammans, är det positivt eller negativt för den utvecklingen att man har erfarenhet av att träffa människor med slöja redan som barn i skolan?

Eller är slutmålet att förbjuda burka på allmänna platser, som i Frankrike? Eller för offentliganställda, som Sverigedemokraterna?

Var går Folkpartiets gräns?

h1

Ett tillgängligt Stockholm

17 juni 2010

Stockholm har som målsättning att vara världens mest tillgängliga huvudstad i år, något kommunfullmäktige bestämde 1998. Det här var parallellt med att riksdagen bestämde att alla enkelt avhjälpta hinder skulle vara borta i år.

Bland kraftåtgärderna ”informerar” Trafikkontoret affärs-, restaurang- och fastighetsägare att deras lokaler ”ska” vara tillgängliga. Det arbetet kommer inte att få fart förrän riksdagen beslutar att otillgänglighet ska klassas som diskriminering. Men Stockholm skulle kunna göra så mycket mer – om det fanns politisk vilja. Idag är inte ens Stadshuset tillgängligt.

MP driver att vi ska koppla reglerna om tillgänglighet till sanktioner när de bryts, till exempel att krogar inte ska få utskänkningstillstånd.

Sedan några år (och lika många marscher för tillgänglighet) är kampen för tillgänglighet en av de frågor jag känner allra starkast för.

Missa inte Maria Johanssons blogginlägg ”Tioårig dröm” om handlingsplanen.

Jag har funderat mycket på hur man som politiker ska kunna föreslå en tillgänglighetsreform i en valrörelse. Det är så många som gjort det och sedan misslyckats. Jag tänker inte begränsa mig en valfråga till ännu ett mål, en ram eller ett årtal. Jag tänker helt enkelt stå för att det är skamligt, ovärdigt och pinsamt att politiker hittills har låtit bli att sätta in politiska styrmedel för att tillgängliggöra Stockholm – och kommit undan med det. Vi stockholmare borde ha varit bättre på att kräva handling.

Min valfråga blir sanktioner ska kopplas till Stockholms riktlinjer om tillgänglighet så att alla aktörer som idag bygger, äger eller driver verksamhet i lokaler också får känna vid ordentligt om de inte tar bort enkelt avhjälpta hinder. Riktlinjerna ska dessutom skärpas under mandatperioden. Särskilda medel ska budgeteras för att ta bort stadens egna hinder i våra lokaler och offentliga platser.

Och så upprepar jag borgerliga partiernas vallöfte från 1998 – Stockholm ska ta täten som mest tillgängliga huvudstad i världen. Nu gör vi det på riktigt.

h1

Ett fjärde vallöfte

16 juni 2010

Jag funderar på att komplettera mina tre vallöften med en fjärde punkt; att opponera på den som är ansvarig – och inte någon annan. Det efter att jag tröttnat lite på att få rödgröna eller gröna frågor i knät.

Ett exempel är min vän Fredrik Westerlund som offentligt frågar mig på twitter med en anklagelse om att de rödgröna vinklat en utredning från riksdagens utredningstjänst. Jag har svårt att se hur jag, som föräldraledig sekreterare, skulle kunna förklara hur frågan tagits fram och tycker att det vore rimligt att Fredrik frågade exempelvis Miljopartiet eller Mona Sahlin istället.
Jag har i alla fall landat i att jag inte tänker utreda hur uppdraget var formulerat under min föräldraledighet och hoppas Fredrik accepterar det.

Ett annat exempel är när MUF:s Niklas Wykman skriver till mig (åter igen, offentligt) på facebook i ett inroniskt inlägg om hur liberal Maria Wetterstrand egentligen är. Det känns, åter igen, som en något felriktad fråga som möjligen borde gå direkt till Maria istället.
Där gick jag in och började diskutera frågan, men kände efteråt att jag blivit in-fintad i ett politiskt käbbel och slösade tid på det istället för att diskutera politik på riktigt.

Jag tror att jag kommer att ha nog med frågor att svara på om min egen kommunala politik i valrörelsen – där tänker jag förstås vara tillgänglig. Men kommer att försöka avtacka mig de frågorna som jag inte tycker att jag är rätt person att svara på.

I och med det ska jag också själv lova att bara ställa frågor till andra politiker som faktiskt uttalat sig eller ansvarar för frågan. Det blir mitt fjärde vallöfte för en konstruktiv valrörelse.

h1

Hur resande kan minska – och alla vinner

15 juni 2010

Det har hänt en hel del inom den privata mobiliteten de senaste decennierna. När min pappa växte upp i Nordanstig var det ovanligt att man reste. Jag var nog oftare i Stockholm under min uppväxt än han var i den närmaste staden, Hudiksvall. Jag var på min första charter när jag var kring 10 år. Min son har redan flygit två gånger – och han är bara tre månader.

Det figurerar en bild av Miljöpartiet att vi vill förhindra människors mobilitet. Att vi vill att folk ska stanna hemma så mycket som möjligt så att miljöbelastningen av transportsektorn blir så liten so möjligt. Jag kan förstå att folk ser det så, men det figurerar en hel del osanningar om vår politik som våra meningsmotståndare använder för att sprida bilden av ett oseriöst förbudsparti.

Ett argument är att det skapar ett klassamhälle om det blir dyrare att resa (som det blir med co2-skatter), men det är inte seriöst att bedriva fördelningspolitik via miljöpolitiken. Det sköter vi med rättvisa skatter och fördelningspolitik.

Jag tycker om att folk rör på sig. Den mänskliga globaliseringen, att man kan träffa människor i andra delar av världen och inleda relationer, få vänner och öka sin förståelse för andra kulturer är något rakt igenom positivt. Vi är därför också drivande i investeringar för till exempel höghastighetsbanor så att man kan resa miljövänligt mellan metropolerna i Europa och kraftiga utbyggnader av kollektiv regionaltrafik.

Men vi lyssnar också på forskarna. Flygresandet beräknas öka med 300 procent de närmaste åren, om vi inte arbetar politiskt för att förändra den prognosen. Tvågradersmåler klarar möjligen en ökning av flygandet (om vi gör andra insatser), men inte tre gånger sin nuvarande volym. Därför borde alla partier vara överens om att flygtrafiken borde minska. (Och det var partierna i klimatberedningen, men efter det ville inte regeringen genomföra förslagen).

Miljöpartiet drivs av en förståelse för att flytta resandet till mer miljövänliga alternativ – och ersätta de resor som faktiskt inte behövs med andra lösningar.

Till det senare hör till exempel delar av affärsresorna och jobbpendlingen. Det är relativt vanligt att människor åker på jobbresor som de gärna sluppit. Eller åkt långa sträckor för ett enskilt möte – bara för att resa hem igen. Och är det någon som uppskattar att bilpendla i timmar mellan arbetet och hemmet?

Här går att effektivisera så att vi släpper ut mindre koldioxid, får en bättre arbetsmiljö och företag och offentliga verksamheter tjänar pengar. Vinna-vinna-vinna-lösningar.

Miljöpartiet driver i riksdagen, inspirerade av Telia och andra företag som lyckats med den här modellen och låta de statliga företagen göra samma omställning. Ersätta de resor som människor egentligen inte vill göra med videokonferenser, chattar, telemöten och andra IT-lösningar. (Läs MPs rapport här)

Maria Wetterstrand sa i sitt senaste kongresstal att ”2009 hade vi i runda slängar 225 000 statligt anställda i olika myndigheter. Säg att vi byter ut en av fem resor till videokonferenser. Då skulle Svenska staten gjort 525 miljoner kronor i vinst. Vi skulle dessutom ha minskat koldioxidutsläppen med 23 000 ton.

För att uppnå det hållbara samhället tror varken jag, mitt parti eller forskarvärlden att det räcker där. Dels måste vi jobba med andra sektorer, som livsmedelproduktion och boende. Men dessutom arbeta med omställning av godstransporter, gynna tågresor framför flyget för privata resor och samhällsplanera så att människor får möjlighet att ställa bilen och arbeta på distans.

Men en IT-omställning av de statliga företagen är en bra början. Därför lovar jag att jag tänker arbeta för att Stockholm tar täten i den här omställningen.

Jag vill att stadens förvaltningar ska få i uppdrag att minska sitt resande utifrån ovan nämnda vinna-vinna-vinna-principer och därigenom minska Stockholms co2-utsläpp. Det är inte på långa vägar allt vi behöver göra med stadens verksamhets egen miljöbelastning, men det är ett steg som alla partier borde kunna ställa upp på.

h1

Stockholm behöver lokal sexualpolitik

14 juni 2010

I tonåren gick jag till en ungdomsmottagning för första gången, i hemstaden Hudiksvall. Jag sa att jag ville testa mig för könssjukdomar, de tog tester och jag var frisk. Men det var först några år senare, när jag testade mig på Venhälsan (Södersjukhusets mottagning som är specialiserad på män som har sex med män) som jag kunde vara säker på resultatet. Hudiksvalls ungdomsmottagning hade nämligen bara testat mig utifrån ett heteronormativt perspektiv, alltså bara på de ställen där jag hade kunnat bli smittad vid traditionellt heterosex. På grund av personalen kunde jag ha gått med en könssjukdom i flera år, något som hade kunnat göra mig steril. Det här är en av anledningarna till varför personalen inom vården och särskilt ungdomsmottagningar ska ha utbildning i hbt-perspektiv. Och en anledning till sexualpolitik på landstingsnivå.

När jag gick i femman hade vi ”sex och samlevnad” för första gången. Killarna och tjejerna delades upp var för sig och oss killar frågade läraren ”hur många har varit ihop med någon tjej än?”. Inte ett ord nämndes om något annat än förväntad heterosexualitet. Det dröjde ungefär sex år innan jag vågade vara öppen. Det är en anledning att höja kvaliteten på sex- och samlevnadsundervisning. Och en anledning till sexualpolitik på kommunal nivå.

Ikväll var jag på RFSU Stockholms lansering av sina valkrav på Debaser Medis, med utfrågning av Håkan Jörnehed (V) och Marie Ljungberg Schött (M).

RFSU Stockholms huvudfråga i valrörelsen presenterades: utökade öppettider på ungdomsmottagningar under sommaren. Det är en bra och konkret profilfråga, den tid på året ungdomar har mest sex minskar möjligheterna till rådgivning, tester och tillgång till preventivmedel. Vänsterpartiets Jörnehed höll fram att stoppa spridningen av könssjukdomar och Moderaternas Ljungberg Schött tyckte att möjligheten att nå ungdomar med den sortens information som RFSU arbetar med.

Personligen skulle jag nog ha listat diskrimineringen av HIV-positiva, bemötande av regnbågs- och stjärnfamiljer inom offentlig verksamhet och kvaliteten på skolornas sex- och samlevnadsundervisning som de tre viktigaste sexualpolitiska frågorna för Stockholm. Men mer om det någon annan gång.

h1

Klart Stockholm ska bli en Fairtrade City!

13 juni 2010

Nästa mandatperiod går jag i god för att Fairtradepartiet de gröna bygger en allians med andra partier, civilsamhället och näringslivet och ser till att Stockholm äntligen tar plats i familjen av fairtradestäder.
Det är min andra valfråga.

När jag var tonåring och ville – något diffust – rädda världen hamnade jag, av en rad tillfälligheter, på Rättvisemärkt på praktik. Det, i kombination med ett nyvaknat intresse för världshandel och alternativa utvecklingsvägar mot biståndet gjorde att ett starkt engagemang växte fram för etisk konsumtion och MR-klausuler i upphandling.

Fairtrade har sedan min praktikplats 2001 exploderat. Jag själv har vidareutvecklat mitt engagemang genom att ha blivit fairtradeambassadör, studerat kaffekooperativ i Guatemala, skrivit en rapport om internationell kaffehandel, skrivit riksdagsmotioner, föreläst för hundratals skolelever, fackligt anslutna och politiker. Ordnat och medverkatseminarier, temadagar, hållt i studiecirklar. Lobbat på kommuner. Haft ansvar för frågorna i MPs partistyrelse. Skrivit artiklar. Och drivit projektet Universitet för FairtradeMalmö högskola under ett halvår. Kort sagt har frågorna följt mig genom hela mitt engagerade liv.

Det finns en kritik mot fairtradesystemet, men ingen av kritikerna har någonsin lyckats visa något system som är bättre på att se till att producenterna av de gamla kolonialvarorna får ta del av jämställda handelsavtal och skälig ersättning för sitt arbete. Förutom mantrat ”frihandel”, som att det i sig skulle vara lösningen på allt. Det tycker jag är lika naivt som att skolan skulle kunna ha ”eget arbete” jämt eller att reglerna i fotboll skulle vara ”fria”.

Det bästa sättet att jobba kommunalt med frågorna tycker jag är Faitrade City-konceptet. Det går ut på att kommuner ansöker till föreningen Fair Trade om att bli diplomerade. Kommunen tillsätter en styrgrupp med representanter för kommun, lokalt näringsliv och civilsamhället som ser till att kommunen uppfyller kriterierna om utbud, information och upphandling.

Det finns idag ca över 600 diplomerade städer runtom i världen. I Sverige har, sedan 2006, 34 städer diplomerat sig. Däribland Malmö, Lund, Norrköping, Linköping och Jönköping. Bakom besluten står både rödgröna, blå och andra politiska majoriteter. MP och KD brukar traditionellt vara drivande i frågan, men även S, V och FP har lagt motioner i olika delar av landet.

Stockholm är dock inte en av städerna. Det har lagts motioner, men de har blivit avslagna för att det saknas en politisk vilja. Nästa mandatperiod blir det ändring på det.