Om Afghanistan och ”partipiskan”

Idag skriver fyra av MP:s riksdagsledamöter på DN Debatt om den svenska närvaron i Afghanistan och meddelar att de inte stödjer partiets linje i frågan utan tänker rösta på Vänsterpartiets motion.

Jag tycker att det är bra att ledamöter – i alla partier – ibland inte röstar som partilinjen. Det är för mig inte ”kaos” eller ”oreda” utan ett bevis på att den representativa demokratin fungerar. Jan, Annika, Jabar och Valter är invalda i första hand som miljöpartister, inte som Miljöpartiet. Om de – utifrån sin ideologiska kompass – kommer fram till att Vänsterpartiets motion ligger mer i linje med MP:s

Problematiken uppstår förstår i att partiet slutit en kompromiss med regeringen och Socialdemokraterna, för att skapa en bred enighet i frågan i riksdagen. Det är svårt för ett parti att sluta uppgörelser om ens ledamöter därefter inte röstar i enlighet med uppgörelsen. Men i det här fallet – när uppgörelsen inte hotas av att fyra ledamöter har en avvikande åsikt – tycker jag inte att det är ett problem.

Jag reagerar dock på två saker i den här historien:

– Ledamöterna använder ordet ”partipiska” istället för ”partilinje”: ”Vi hoppas att fler riksdagsledamöter denna dag kommer att låta samvetet gå före partipiskan.” Det tycker jag är synd. Nu har jag inte varit med på riksdagsgruppsmötet som behandlade Afghanistan-frågan, men jag har svårt att tänka mig att ledningen ville tvinga folk att rösta enligt partilinjen. Om så var fallet förstår jag inte varför det framstår i artikeln? Att gå mot partilinjen ibland är bara bra och inte provocerande för mig. Men att som partiledning tvinga in ledamöter att rösta mot sin övertygelse – det skulle vara provocerande för mig.

– MP:s ständiga opponent Birger Schlaug hyllar ledamöterna i sin blogg, då han delar deras uppfattning att Vänsterpartiets motion är närmare grön ideologi än uppgörelsen med regeringen och S. Men han nöjer sig inte med att ge de fyra ledamöterna beröm, utan han ska också ge sig på resten av riksdagsgruppen för att de ”väljer att stödja Peter och Marias linje”. Det tycker jag tyder på en märklig syn på de andra 21 ledamöterna i riksdagsgruppen. Menar Birger att de är helt kompasslösa och saknar förmåga till eget ställningstagande? Jag tror tvärtom att resten av gruppen tycker att det är bättre att rösta på den uppgörelsen med regeringen än på V:s motion. Att påstå att de blivit inlurade i ett ställningstagande (istället för att bemöta dem i sak) är att håna deras politiska engagemang. Det tycker jag är ovärdigt ett tidigare språkrör.